Så här såg det ut i söndags. Anton satt och vickade sig tokig på din första lösa tand och vi trodde att den skulle släppa precis när som helst. Varje dag har jag efter förskolan alltså frågat om tanden suttit kvar, och varje dag har jag fått ett besviket jakande svar tillbaka. Och så ikväll, när jag och Anton satt på läktaren och tittade på Maltes innebandyträning, så försökte den lille att besvärat klämma i sig ett äpple med hjälp av kindtänderna. Men Anton, ska jag inte bara ta bort tanden åt dig då, frågade jag, och blev förvånad när jag fick en nick tillbaka. Sagt och gjort, den var bortdragen inom några sekunder. Det gick så fort att han knappt hann tänka, och lite oväntat såg det ut som att han tyckte att det var när han kände att det gjorde lite ont i såret som blev kvar i tandköttet. Men sen kom leendet. Den första tanden var äntligen tappad!

En helt perfekt dag för att tappa sin första tand faktiskt. Våren är ju på ingång så jag såg till att på den första fredagen hittills, faktiskt lämna skolan när min ramtid slutar, nämligen 13.40. Då J är på cykelresa på Mallorca hade jag bilen så väldigt snabbt kunde jag plocka upp barn för att äta glass i solen utanför Claras. Eller, bara ett barn, Malte ville stanna kvar på skolan och spela fotboll. Den lille kan man dock lita på, han tackar aldrig nej till fika. Klok kille. Väl hemma möttes vi av guldskatter i trädgården. Finns inget att klaga över en dag som denna mao!