En något uttjatad rubrik kanske men det är ju något speciellt med fredagar. Idag jobbar dessutom J hemifrån och även om jag knappt ser skymten av honom då han sitter på kontoret på övervåningen så känns det ändå som att jag har sällskap av honom. Malte är inte hemma nu på förmiddagen utan är iväg på utflykt till Telegrafberget med farfar Kaj. Jag vill också dit och titta men jag avvaktar till våren, jag pallar inte med att frysa på ett blåsigt berg. Inte min grej.

Anton är hemma dock. Gladfis. Annat var det igår då han var ledsen och gnällig nästan hela kvällen. Jag misstänker att det berodde på ettårsvaccinsprutorna han fick på dagen. Usch, jag verkligen såg i hans ansikte hur ont och hur läskigt han tyckte att det var. Jag har inte haft några större problem med ”spruttillfällena” med Malte, igår var första gången jag tyckte att det var riktigt jobbigt, och det beror nog dels på att han är större och mer medveten nu, dels på att Anton är min bebis. Jag förstår verkligen det där med att man alltid ser sin yngsta som bebisen. Han är visserligen fortfarande liten nu men när han blir äldre tror jag att det blir något som jag måste jobba med så att jag inte alltid behandlar honom som min lillplutt. Det kommer jag ha problem med.