Okej. Idag var alltså dagen då jag skulle träna för första gången sedan januari februari nåt sånt. Ojojoj. Jag var vid gott mod, var lite nyfiken på hur SATS lokaler skulle se ut och hur passet skulle vara. Hur mycket skulle jag orka och hur länge skulle Malte gå med på att ligga på golvet?

Vi tog en promenad dit där vi mötte upp Ida med lilla Lykka, Sandra med lille Benjamin och Lovisa och Sixten. Lovisa nöjde sig såklart inte bara med Babypasset utan hon stod redan på löpbandet när vi kom. Det här var ju lovande…

Alltså… det var asjobbigt! Shit vad otränad jag är!! Jag minns en tid då jag per automatik hade lagt till ett litet hopp till varje rörelse. Idag blev det inga hopp ska jag säga er. Det var alldeles för tungt redan som det var. Och vad har hänt med koordinationsförmågan? Den kan väl ändå inte ha blivit påverkad av graviditeten, eller? Jag tappade bort mig hela tiden.

Någon som däremot tyckte att det var riktigt soft att vara på passet var Malte. Han låg så fridfullt på sin filt framför step-up-brädan och hånflinade åt sin stackars mamma som pustade och stånkade. Jag förstår honom. Det var ju underhållning! Efter ungefär en 25 minuter kände jag att jag var tvungen att ta en paus. Det har aldrig hänt tidigare. På Friskis höll jag ut ända till stretchingen, men den här gången gick jag ut ur lokalen och pustade ut. Helt sjukt! När jag kom tillbaka körde jag en stund till sen tyckte jag att om man tittade riktigt riktigt noga signalerade Maltes ögon att han nog var lite hungrig så jag satte mig och ammade…

Oh well, Det var ju första gången på hundra år och jag fick bekräftat av de andra att det faktiskt var ett tufft pass så jag skäms inte. Nope, det gör jag inte. Nu behöver jag bara samla krafterna för att orka göra om samma procedur nästa måndag. Vi får se om träningsvärken har gått ur tills dess!

Tro det eller ej, men man blir trött om man inte sover ordentligt på natten.

Efter en tuff natt tyckte Malte att en stunds sömn passade bra och somnade bums. Först fyra timmar senare vaknade han. Då alla bebisar slocknade efter denna tortyr passade vi på att inta en trevlig lunch på Erssons.  Det blev en krämig fisksoppa med aioli, perfekt höstmat. Jag och Lovisa satt kvar länge och pratade. Först när vi blev avbrutna av Sixten som lämnade ett bidrag i blöjan tyckte vi att det var dags att gå hem.

Hemma möttes vi av en tom lägenhet. J är nämligen i Sundsvall över natten. Det gillar jag ju inte såklart då jag tycker om hans sällskap, men jag förföker fokusera på det positiva. Det är i det här fallet att jag slipper tjafsa om fjärrkontrollen!