Det känna helt galet. Jag är hemma i huset helt själv! Väldigt ovant må jag säga! Vi har kört inskolning för Anton på förskolan den här veckan och det går så himla bra. I måndags kom en av pedagogerna hit på ett litet besök för att leka med Anton och på tisdagen var vi på förskolan för första gången. Då var vi bara där i ett par timmar, inomhus med ett par barn medan de andra var ute. Väldigt lagom för Anton. Onsdag och torsdag var vi där 9-15 och det gick väldigt bra utom det självklara: sovstunden. Gick inte alls, han låg på madrassen en stund men sen intresserade han sig mer för leksakerna så vi fick gå ut. Men det känns lugnt, jag vet ju av erfarenhet att de där små sötnötarna lär sig grejen så småningom. Det tror man inte med det första barnet! 😉

Eftersom det har gått så bra hittills, han har vågat sig iväg på äventyr med fröken Malin medan jag har suttit kvar själv, så testade vi idag att vinka och säga hej då. Jag följde med in i lekrummet i tio minuter men höll mig i bakgrunden, sen blev det kram och hej då, mamma kommer tillbaka sen. Han blev nog väldigt paff för det blev inga tårar idag, det sparar han nog till nästa gång när han har fattat att jag faktiskt kommer gå iväg. 

Så nu sitter jag här hemma. Helt själv. Vaktar telefonen utifall förskolan ringer. Funderar på att åka och handla. Helt själv. Konstig känsla.