Den här lille korven har några tuffa dagar bakom sig men nu verkar det värsta vara över. Det började med lite magont på lördagen, och det kan man ju ha så vi tänkte inte mer på det. Sånt sover man bort typ. Men det gjorde varken han eller vi för någon vidare sömn blev det inte för någon av oss. Under natten till måndagen hade vi knappt sovit en minut och den lille femåringen hade så otroligt ont. Han slängde sig runt i sängen, vände och vred och kved sig igenom smärtorna som kom i intervaller. Efter samtal mitt i natten till 1177 blev vi rekommenderade att åka in till akuten så J åkte in, men blev hemskickad efter fem minuter. Efter kläm på magen konstaterade man att det inte var blindtarmen och då var det inte akut. Jag köper det såklart, men det hjälpte ju inte Antons smärtor så lite frustrerande var det.

Klipp till natten mellan måndag och tisdag och natten var olidlig. Jag har aldrig sett Anton ha så ont, hjärtskärande. Efter tre dagars smärta, ingen sömn och ingen mat så åkte J därför in till närakuten igårmorse. De remitterades vidare till Astrid Lindgren (Malte blev väldigt förvånad att man måste åka hela vägen till Småland :)) då man inte kunde utesluta blindtarmen ändå, och efter några timmars vistelse där, med ultraljud, kläm på mage, blodprov och urinprov kunde körtelbuk konstateras. Jag har aldrig hört talas om det tidigare men om jag har förstått det hela rätt så är det som en smärtsam förkylning, ett virus, som sätter sig i magen. Virus lika med läker ut av sig själv.

Tuffa dagar alltså, men med tumme upp från läkaren att ge lite tyngre smärtstillande än barnalvedon så känns det lite bättre för oss alla. Anton har ätit pommes frites och glass och inatt fick vi alla sova – äntligen! Inom kort är han åter som ny!