Först av allt vill jag tacka alla fina vänner och läsare som har skickat så fina och uppmuntrande ord via sms, Facebook och i kommentarerna här på bloggen. Jag är medveten om att vi kommer ha en lite tuffare vardag här framöver, och det kommer kräva både energi och tålamod av mig och J, men jag blir otroligt peppad av era lyckönskningar till både mig och Malte. De värmer ska ni veta!

Jag har alltid imponerats av Maltes evigt glada humör, självständighet och envishet. Dessa tre egenskaper har verkligen satts på prov de senaste dagarna och han har klarat det bättre än vad jag någonsin hade kunnat hoppas på.

I fredags bröt han benet. Samma eftermiddag, när han hade vaknat efter en dag på sjukhuset, stoppade han sina små tummar innanför gipset och försökte dra av det från benet. När han insåg att det inte gick accepterade han läget och gjorde det bästa av situationen.

Barn har ju en beundransvärd anpassningsförmåga, så även Malte. Jag hade trott att vi skulle ha en tid framför oss då han skulle vara väldigt gnällig och frustrerad över att han inte kan springa omkring som vanligt, men så är det inte alls. Förutom det faktum att han är mer mammig än vanligt så leker han och stojar precis som vanligt. Det är full rulle helt enkelt.

Man får ta det onda med det goda, för det är ju fantastiskt skönt att han är så oberörd av allt det här, men i ärlighetens namn så betyder det också att han förmodligen belastar sitt gipsade ben alldeles för mycket. Det första dygnet satt han stilla ganska mycket men timme för timme har han höjt ribban och rört sig mer och mer. Jag önskar att han kunde nöja sig med att bara krypa men har man som Malte gått omkring i sex månader så är det svårt att backa bandet. Just nu så kryper han för det mesta men finns det något att ställa sig mot så gör han det.

Att stoppa honom är omöjligt men vi försöker hålla nere på ståtiden så mycket som möjligt genom att själva sätta oss på golvet och leka med något, då vill han gärna vara med.

Han är så tapper vår Malte. En stor hjälte i en liten kropp.