Förra fredagen, alltså för tio dagar sedan, bröt Malte benet på två ställen i vänster ben. De sa då på Astrid Lindgrens barnsjukhus att vi skulle få komma tillbaka om två veckor för att röntga benet igen och se om allt läkte som det skulle. Därför blev jag lite förvånad när vi fick kallelsen i förra veckan och att vi skulle komma på återbesök redan idag. Jag blev förvånad och jätteglad. Glad för att vi inte skulle behöva vänta de där extra fyra dagarna för att få veta hur benet såg ut.

Det var med viss oro vi kom till röntgenavdelningen. Malte har ju belastat benet väldigt mycket och har de senaste dagarna inte krupit alls utan bara använt sina två ben till att gå. Samtidigt tänkte vi som så att eftersom han går på det så har han inte ont, och så länge han inte har ont så är det nog ingen fara.

Jag var lite rädd att Malte skulle minnas förra fredagen och bli rädd när vi kom in på sjukhuset, men han mindes ingenting utan lekte på i samma väntrum som vi satt i sist, utan en tanke på att platsen skulle vara förknippad med något läskigt. Efter en stund blev vi inropade och vi fick lägga Malte på britsen under rötgenapparaten. Då började Malte självklart gråta helt hysteriskt och gjorde allt för att komma ur vårt grepp. Det här tyckte jag dock inte ens var i närheten så obehagligt som det var förra gången, då jag nu visste att Malte inte hade ont när jag höll i honom. Han kände sig säkert sviken en stund, men han hade inte ont.

Efter röntgen fick vi gå ner till ortopedmottagningen där vi fick invänta läkaren på ett rum. Det här rummet tyckte Malte var jättespännande då det förutom en hel låda full med böcker, också fanns ett ”bord” på hjul som han kunde rulla omkring med. Drömmen för Malte som ska bli flyttgubbe när han blir stor!

När läkaren knackade på och klev in i rummet var vagnen dock inte intressant längre utan Malte kröp hellre upp i pappa Js knä och satt där och studerade den lilla tanten som kom med det efterlängtade beskedet. Att Maltes ben läkte jättebra och att gipset kunde tas av om två veckor, på självaste luciadagen. Så otroligt skönt att höra!

Här trodde jag att vi skulle få gå hem men då vi sa att han gick på benet hela tiden tyckte hon det var lämpligt att vi skulle stanna så att två sköterskor kunde förstärka gipset med plastgips. Hans originalgips var alldeles uppluckrat och sprucket på undersidan av foten efter allt promenerande så det behövdes. Jag mindes hur Malte skrek förra gången hans ben gipsades så jag bävade lite inför momentet, men med J ståendes bredvid med såpbubblor i högsta hugg så såg Malte inte ens åt sköterskornas håll när de lindade honom med blått gips. Bubblor och brummande flygplan var mycket mer spännande.

Sköterskorna var också nöjda med Maltes prestation men varnade i förväg för hur det kan gå till när man ska ta bort gipset. Tyvärr verkar inte det gå lika lugnt till men det oroar vi oss för när den dagen kommer!

Efter sjukhusbesöket skjutsade J hem oss och åkte vidare till jobbet. Jag och Malte stannade hemma och tittade på snön som verkligen vräkte ner. Jag måste bara fixa en raggsocka och en plastpåse, så kan jag och Malte ge oss ut i snölandskapet. Jag ser verkligen fram emot att han får uppleva snön på riktigt och inte från en halvmeters höjd sittandes i vagnen. Det ska bli jättekul att se!