Tack alla ni som lämnade kommentarer här på bloggen och på Facebook efter att jag hade skrivit det förra inlägget. Lite uppmuntran kommer man långt på, och att dessutom få höra att Malte inte är ensam om att vara kokobäng ibland får det faktiskt att kännas bättre.

Just mardrömmar alternativt någon form av nattskräck kan det absolut vara. Det händer så himla mycket i hans liv just nu, och jag kan bara gissa att i takt med att hans språk blir större och större medvetandegörs han också om en ny verklighet, så har han mycket att bearbeta på nätterna. Självklart har jag förståelse för det och för honom och jag får helt enkelt ge honom den tid han behöver. Att vara lite bekymrad måste jag dock få vara, hur mycket förståelse jag än har. Han är ju min lilla pojke som är ledsen.

Om jag ska fokusera på det positiva så kan jag berätta att Malte var jätteglad och härlig större delen av kvällen och när vi alla gick och lade oss så slapp vi den hysteriska gråten. Jätteskönt! Vid halv fem imorse vaknade han och grät en skvätt men han hann aldrig bli sådär genomförbannad som han brukar bli, för istället för att först ge honom flaskor med välling, vatten och mjölk så gick vi direkt på nyponsoppa utspätt med vatten. Han tog den direkt och kom och drack upp den i sängen hos oss och somnade om.

Det är väl inte helt optimalt att dricka en massa socker mitt i natten (det är därför vi spär ut den ordentligt) men om det betyder att han inte släpper ut den där ilskan som vi har fått smaka på, så ger jag honom flaskan med glädje.