Efter min lilla sjukdomspaus på någon vecka tyckte jag att det var lite (pytte) motigt att komma tillbaka till träningen. Jag läste någonstans att man aldrig ska ta en längre paus än fyra dagar, mer än så och du tappar rutinen och suget. Jag vet inte hur pass vetenskapligt belagt det egentligen är men jag måste medge att jag ändå kände lite ufff över det hela. Det var nästan så att tanken på att inte komma tillbaka och träna, inte var helt främmande. Ok, tanken höll inte i sig i mer än ett par sekunder, men ändå, jag tänkte den.

Nu är jag iaf tillbaka och har fått till några bra pass de senaste dagarna. Idag körde jag core och just det här passet, med den här ledaren, är fruktansvärt bra! Och det är så roligt att hitta något ”nytt”. Min skivstång har jag inte tröttnat på, långtifrån med tanke på att jag har lyckats lägga på mer på stången de senaste passen, men det ger mig lite nytändning att ha hittat mer att komplettera med. Sådant jag tycker om!

Det tjatas ju mycket om att man ska formulera ett tydligt mål med sin träning men jag har väldigt svårt att göra det. Det finns så mycket jag tycker om med att träna och de där fördelarna räcker väldigt bra för mig, jag behöver inte ha ett tydligare mål än att jag uppnår de här punkterna:
1. Jag kommer hemifrån och ”slipper” ta hand om barnen.
2. Att jag lite då och då orkar mer på passet än ”för ett tag sedan”.

Då är jag nöjd.