Jag blir så upprörd att jag måste lufta lite här på bloggen.

För en massa herrans år sedan skrev min morfar och hans fru ett testamente där det stod att ingen av dem fick sälja deras gemensamma hus efter att någon av dem hade dött. Huset skulle testamenteras till oss fem barnbarn. Frun dog för 21 år sedan och idag vill morfar sälja huset då han inte ens har bott i det på många år. Nu vill han att vi barnbarn, som inte har någon relation till honom alls, ska skriva på ett kontrakt där vi tillåter honom att sälja det. Denna husaffär kulminerade i att jag fick post av min morfar fylld med fotografier och helt osammanhängande brev där han på något skevt sätt försökte svartmåla min mamma. Då valde vi tre syskon att avsluta detta och inte ens diskutera att skriva på. Det var uteslutet.

Detta var för några veckor sedan och jag trodde att det här var överspelat efter att jag i ett långt mail gjort detta klart för mina kusiner som har stått för all kontakt och kommunikation med min morfar, eftersom han inte har behagat att höra av sig. Idag  ringer en jurist upp mig och undrar om jag vill skriva på. Nej har jag ju sagt klart och tydligt. Jag är så trött på den här affären nu. Om det är så viktigt för honom att sälja huset kan han väl ringa mig själv. Svaret från min sida bli det samma men ändå.

Varför skulle jag vilja hjälpa honom med det här när han aldrig har spelat något större roll i mitt liv? Jag förstår inte alls hur han kan tro det. Han får skylla sig själv att han skrev ett så dumt testamente. Jag har aldrig bett om en femtedels ruckel i Ljusne. Han får lösa sina egna problem.