Ja! Tyck synd om!

Jag trodde först att det handlade om en vanlig förkylning som gått över styr. Huvudet fungerade inte, näsan rann, ögonen kliade och rann de med, allt medan jag med jämna mellanrum marathonnyste helt hysteriskt. Sen nämnde Ida på Facebook att hon trodde att hon är pollenallergiker. Poletten trillade ner. Ahaaa!

När jag kom hem lade jag mig i sängen och hade somnat om det inte vore för det rinnande snoret som måste nysas bort. Istället låg jag och tyckte synd om mig själv i väntan på att J skulle komma hem med något fynd från Apoteket. En liten blå ask Kestine blev det och min besvikelse var stor när jag inte kände någon skillnad inom en timme som var utlovat på paketet. Istället plockade jag i mig en tablett till och hoppades på bättre tider, och tänk, snoret är inte längre lika ihärdigt! Ögonen svider, jovisst, men det rinner inte om dem. Jag längtar redan till frukost imorgon bitti då jag får trycka i mig ett par piller till!

Pollenallergiker alltså! Who knew?!