Regnet öser verkligen ner så jag har ahft en giltig ursäkt att bara sitta ner hela dagen. Läste ut Sigge Eklunds Året är 1988 och har precis börjat snöa. Jag tyckte att den var lite seg i början och jag hade lite svårt för det ”poetiska” språket. Kändes för medvetet. Men samtidigt kunde jag inte låta bli att själv bli påmind om barndomen då han så träffsäkert skrev om hur han silade sanden när han skulle bygga sandslott osv. Saker som jag inte har tänkt på sen jag var liten.

Boken är tydligen självbiografisk där Eklund gör upp med sin far. Kort, bara 180 sidor lång, och rekommenderas verkligen. Gillar Eklund generellt. Inside sources säger mig också att han är trevlig även privat. Alltid bra.

Nu kommer J snart hem. Då blir det storhandling på Kvantum.