Aldrig har det tagit så här lång tid för mig att läsa ut en bok som denna. Jag började på Lilla stjärna av favoriten John Ajvide Lindqvist tidigt i våras och jag läste ut den sista sidan igår. Det finns en anledning till det.

Det här är inte en dålig bok, inte alls. Den har en bra grundstory som många kan känna igen sig i. Tonåren och utanförskapet. Det som gjorde att jag gång på gång lade den ifrån mig, osäker på om jag ville läsa ut den, var att historien var så obehaglig. Det här utanförskapet och ensamheten mynnar ut i ett utförligt beskrivet våld som jag hade svårt att läsa.

Detta kommer från en tjej som skyr skräckfilmer och aldrig någonsin skulle få för sig att se Saw då det är sjuka hjärnor som skriver manus till sådant. Det är mitt perspektiv och då kanske ni bättre förstår. Jag älskar Ajvide Lindqvists tidigare böcker och har fascinerats av de övernaturliga inslagen. Lilla stjärna innehåller ingen sådant utan istället bara ren och skär ondska. Författaren kanske skulle beskriva den annorlunda, använda termer som vänskap och rädsla, men jag har svårt att se förbi blodet.

Mitt hopp ligger på hans nästa roman. För jag älskar honom fortfarande. Han berör mig ju uppenbarligen!