Yup, här är han. Han är i den där härliga åldern när man kan skoja med honom och det där gapskrattet kvittrar ur munnen. Asgulligt förstås. Men så är han också i den där gränslösa åldern där nyfikenheten är stor och ett nej från mamma inte är ett nej. Ett nej är istället himla kul att trotsa. Som mina två blomkrukor som står på golvet till exempel. Han sätter sig bredvid krukorna, tittar på mig och väntar på att jag ska säga ”Nej Anton”, och då börjar han sprätta med jorden samtidigt som han fnittrar. Eller så ställer han sig framför mig med en kloss i handen, tar sats med armen, väntar på att jag ska säga ”Nej Anton”, och då kastar han den mot mig samtidigt som han fnittrar. Som tur är är han kass på att träffa.

Klossarna låter jag ligga kvar på golvet men blommorna har jag nu ställt in i fönstret i gästrummet. Jag gav upp, tröttnade på att dammsuga jord varenda dag.

Apropå blommor så har jag nu flyttat in alla mina älskade pelargoner i garaget i hopp om att jag ska kunna övervintra dem där. Förra vintern var det helt proppat med krukor här, jag hade många, men hälften dog pga för lite vatten i relation till den oväntade värme vi hade där ute. Jag hoppas på att vi kan få det svalare i år och så ska jag se till att ge dem så mycket vatten de behöver. Dessutom har jag sett till att försöka plantera så många plantor jag har kunnat tillsammans i samma kruka. Jag hoppas på att det kan hjälpa dem att hålla fukten i jorden.

Jag hoppas att alla överlever den här vintern. Nu när jag har haft dem ett tag så tycker jag ju lite extra mycket om dem.