Ja, då har jag alltså klämt den tredje av den fyra böcker långa serien om vampyrer, varulvar och kära tonåringar. Jag måste medge att det här är spännande grejer och ”vansinnigt beroendeframkallande” som det passande står på omslaget. För mig är det fortfarande vampyrstoryn som engagerar.

Kärlekshistorian är jag fortfarande lite kluven till. Jag vet inte om jag kanske är för gammal för att läsa om de här stormande och okontrollerade känslorna, eller om jag kanske bara är oerhört oromantisk. Förlåt, men jag känner liksom inte till det där att hjärtat skenar okontrollerat och marken försvinner under mig när J kysser mig! Att tiden stannar och att inget annat betyder något. Det kanske som sagt bara beror på mig.

Jag gillar inte riktigt kvinnoporträttet av huvudpersonen Bella och hur hon är framställd. Hade jag en dotter skulle jag absolut inte vilja att hon hade Bella som förebild om jag säger så. Så kär att hon är osjälvständig och inget mer än just bara kär. Ryck upp dig kvinna!

Det här triangeldramat mellan henne, vampyren och varulven har jag också lite svårt att förstå, eller sympatisera med för den delen. Och den ”djupa” vänskapen med varulven som liksom kommer från ingenstans. Eller är det jag som är kall och oromantisk nu igen?

Hur som haver, jag läser vidare och kan inte lägga ner böckerna, så någonting lockar ju. Jag gillar ju Romeo och Julia så…