…men jag väljer att inte göra det. Det är mer av en vision. Ska vi gå så långt som att kalla det en hemlig dröm?

Jag och J ska springa Milspåret i maj.

Jag tillhör den skaran människor som aldrig någonsin har sprungit. Alltså någonsin. Jag har aldrig varit sportig över huvud taget, och att jag valde bort Idrott och hälsa B till förmån för Matte C säger väl ganska mycket. Jag avskydde matte, men jag avskydde gympan mer. Så för ungefär fem år sedan så tyckte en kompis (ja du Elin) att vi skulle skaffa oss ett Friskis-kort och jag blev fast. Visst, jag är fortfarande en periodare när det gäller träning men jag kan med stolthet och värdighet säga att jag aldrig har släppt träningen helt sedan dess.

Att springa har jag dock aldrig givit mig på. Som uppvärmining har jag kunnat ställa mig på ett löpband om crosstrainern har varit upptagen, men då har jag bara gått snabbt, att jogga har aldrig fallit mig in. Att jogga har för mig alltid varit något som bara vältränade människor har sysslat med. Jag, som bara tränar på låtsas, kan ju inte ge mig på något sådant svårt och jobbigt!

Den senaste tiden har jag börjat småsnegla lite på det där löpbandet i alla fall. Tänk om jag skulle våga mig på att bara springa i några minuter. Bara för att testa. Det vore ju så coolt om jag kunde sälla mig till den gruppen människor som kan mata på, kilometer efter kilometer, och orka hela vägen. Mitt hemliga intresse för att kanske börja springa lite grand, sammanföll med att J också ville börja springa, och så började vi prata om det. Igår skakade vi hand på det. Vi ska båda springa Milspåret den 18 maj på Djurgården. Japp!

Jag tänkte först inte skriva något om det här på bloggen men så tänkte jag som så att om jag har skrivit om det här så är det ju officiellt och något jag måste slutföra. Eller hur? Jag provade visserligen den taktiken med att offentliggöra min övningskörning men än har jag inte ett körkort i plånboken. Ännu. Men vad är det som säger att jag inte kommer att hålla det här bara för att jag inte har ett körkort!?

Planen är att jag ska ta det riktigt lugnt nu här i början. Jag ska jogga i maklig takt och inte ge mig på att springa fortare förrän jag känner att jag både har förbättrat min kondition och givit min kropp, och framförallt mina ben, chansen att hänga med och är starka. Igår körde jag tre minuter gång och tre minuter (långsam) jogging på löpbandet i fyrtiofem minuter. Då kom jag fem kilometer så om man räknar på det så snittade jag egentligen inte på mer än en powerwalk, men det får inte gå fortare än så nu. Att springa i tre minuter är dessutom något som jag aldrig gör så jag var nöjd ändå!

Nu måste jag bara köpa mig ett par ordentliga skor och så är det bara att köra. Jag ska ju springa en mil!