Vi satte oss framför TV:n och bestämde oss för att titta på något lättsamt, en romantisk komedi kanske. Något som man kunde sitta framför och inte tänka. En sån film. Vi satte på Marley & Me med Owen Wilson och Jennifer Aniston. Jag slapp inte alls tänka. Jag tänkte jättemycket och började dessutom storgråta i slutet. Inte vad jag hade väntat mig.
Genom reklamen får man uppfattningen att filmen handlar om ett par som skaffar sig en hund, hunden är tokbusig och ställer till problem. Man skrattar lite och filmen tar slut. Det är fel. Filmen handlar om hur deras liv förändras när de skaffar barn, hur de ger upp sina drömmar och planer för att leva familjeliv, och hunden hänger med under alla år. Hunden blir äldre och rackligare, och ja, man kan ju gissa hur det slutar.
Jag hade förmodligen inte funderat så mycket över det här om det inte vore just för hur våra liv ser ut just nu och att det ligger en liten bebis och gror i magen. Och så kan jag ju inte låta bli att tänka på lilla katten Silje som ju inte är så liten längre utan faktiskt hela sju år, och att någon gång så kommer hon bli gammal. Och då kommer jag sitta där igen, precis som ikväll, och storgråta, för hon har ju varit med så länge, ja, under hela tiden där det har hänt en massa saker i mitt liv. Bla bla bla…
Ja, det kanske är hormoner som spökar, men jag jag blev jätteberörd. Asjobbigt. Jag som inte ville tänka.