Jag tycker att bio är överreklamerat. Man sitter ganska obekvämt, man kan (oftast) inte lägga upp fötterna på sätet framför sig, det är alldeles för ofta kallt i salongen, det är inga reklampauser, man får inte surfa på iphonen pga skenet och man kan inte resa på sig och hämta något i kylen när man har lust. Men det finns tillfällen då till och med jag tycker att ett biobesök är motiverat. Till exempel när man ska se The Hobbit. Jag och J lämnade över Malte hos farmor Jeanette och Kåre så tog vi oss till bion. 3D. Don’t get me started on huruvida det är motiverat eller inte! 😉

Filmen var grym och jag ser fram emot tvåan, men det är inte det jag vill skriva om. Jag vill dela med mig av någon annat. Av det lilla sällskap som satt på min vänstra sida i salongen. En pappa och sin son. Sin femårige, allra högst sexårige son. Hur tänker man som förälder när man tar med sig sitt lilla barn på en film som The Hobbit?! Det finns två fel här (förutom det faktum att personalen släppte in honom):
1. Hur kan man tro att en så liten pojke ska orka med ett tre timmar långt biobesök?
2. Hur kan man tro att The Hobbit rent innehållsligt passar en så liten pojke? Med allt det våld och läskiga monster som den innehåller?!

Redan innan filmen hann börja så började pojken fråga efter popcorn men fick inga. Lite märkligt tyckte vi då det är en uppenbar muta att köra på – om man nu envisas med att ta med en femåring på The Hobbit. Han fortsatte sedan att tjata när den hade börjat, sen började han klättra på det tack och lov lediga sätet framför. Ungefär en halvtimme in i filmen började pojken gnälla om att han ville se en annan bio. Han ville inte se den här. Tacka fan för det, han fattade ju ingenting! Pappan ska ha cred för att han då ändå ganska snart plockade ihop deras saker och lämnade lokalen, och tur var det eftersom inga läskiga orcher hade hunnit visa sig ännu, men jag idiotförklarar honom ändå. HUR tänkte han?! Stackars barn.

Kolhydratsladdande inför. Låååångt biobesök ahead!