Istället för.

Alfvan skrev ett inlägg idag om att sluta med napp inte behöver betyda att man verkligen slutar med nappen.

Vi kämpade ju hårt med att få Malte att ta nappen när han var en yttepyttebebis, men vi lyckades aldrig. Han ville absolut inte ha den. Därför förvånade han mig totalt när han i ett utbrott igår grät att han ville ha napp. Ge mig nappen, skrek han flera gånger och jag kunde ju inte ge honom någon för ärligt talat, det var typ två år sedan vi slängde dem vi hade trugat med!

Var har han fått det där ifrån? Förskolan? Han måste ha sett och hört hur de andra barnen skriker efter nappen när de är ledsna. Idag är jag väldigt glad att vi slipper något nappmeck. Man måste inte hålla reda på var de är och vi behöver inte hålla på och vänja av honom med dem. Det är fördelarna med att inte ha haft någon napp alls, men nackdelarna överväger tyvärr inte fördelarna så nästa barn kommer inte ha något val. Det barnet ska älska sin napp! Det har mamman bestämt.