December 2010

Några av er förstår inte grejen – hur svårt kan det vara att få ett barn att somna själv i egen säng? För några av er har aldrig behövt kämpa med det, några av er har liksom fått till det från Dag1. Många av er vet dock precis vad jag pratar om. Det här projektet som hela tiden ligger och väntar på att tas itu med.

Jag är säker på att Maltes ointresse av att sova själv i egen säng beror på flera faktorer: jag vande honom vid att ammas till sömns hos mig från första början, jag var under föräldraledigheten dålig på att få till rutinerna med att sova i spjälsängen då jag alltid var ute på vift med barnvagnen, han vägrade ta napp vilket innebar att han inte kunde komma till ro med hjälp av den och slutligen: jag tog aldrig kampen. Malte älskade ju att sova med oss, varför skulle han välja att byta bort sådant mys utan att kämpa för det först?

Jag har länge sagt att Malte aldrig kommer att få vänja sig vid att sova i vår säng i det nya huset och jag har stått fast vi det. Han har inte sovit hos oss en enda natt utan jag har sträckt mig till att bjuda på lite kroppslig värme under ett par timmar på morgonen när han har tassat upp på tok för tidigt. I övrigt ingenting. På julaftonen bestämde jag mig att jag skulle köra på riktigt, han skulle lära sig att inte bara att sova i sin säng utan också själv somna i den. Det svåraste momentet som visade sig vara enklare än vad jag hade trott. På cirka en vecka gick vi från att jag legat bredvid honom i hans säng tills han hade somnat, till att vi lade honom i hans säng, gav honom godnattkram och en flaska välling och satte oss sedan i vardagsrumssoffan. En vecka. Ett par veckor till dröjde det innan han vande sig vid konceptet helt och nu känner han sig så trygg i sin säng att han sover hela nätterna utan ett pip. Ingen tassande i hallen framåt tretiden på morgonen, utan vi snackar hela nätter. Från åtta på kvällen till sju på morgonen. Och jag är så tacksam. Jag och J har fått vår säng tillbaka!