Om att bita ihop.

Nu när J är i Barcelona och jag inte har något sällskap om kvällarna har jag bestämt att jag ska lägga mig senast kl 21, läsa en liten stund och sen släcka och sova. Får jag nån timmes extra sömn så känns det inte lika fruktansvärt smärtsamt att gå upp kl 05.20 som jag gjorde imorse till exempel. Anton har dessutom börjat bli riktigt jobbig om nätterna. Man kan säga att hans standard är att vakna en gång per natt. Då räcker det med att hälla i honom en deciliter välling så somnar han om direkt. Nu har vi dock haft en period där han dels har vaknat ett par och till och med tre gånger per natt, dels inte har somnat direkt utan han har fått gungas till sömns i sängen. Tack Brio för de där fantastiska bollarna som sitter på spjälsängsbenen! Utan dem hade ju ettåringen dessutom sovit i vår säng, det har han tack och lov aldrig gjort mer än någon enstaka natt då och då.

Anyway, tillbaka till att han har en dålig period just nu. Inatt satt jag och gungade hans säng mellan 23.00 och 23.30 och mellan 01.30 och 02.20. Och så gick vi upp tidigt på det. Galet jobbigt! Men när man (jag) är ensam så biter man (jag) ihop på ett annat sätt. Det finns ju inget alternativ. Hade J varit hemma hade jag förmodligen tappat humöret för att Anton aldrig ville somna om, jag hade surt lämnat över gungandet till honom och stampat ut i vardagsrummet för att sova där. Nu kunde jag acceptera att jag satt där mitt i natten på ett annat sätt. Man gör det man måste liksom, och jag har varit på strålande humör hela dagen trots allt!

2 thoughts on “Om att bita ihop.

  1. Det är det gamla djungelordspråket som stämmer såväl: Det handlar om inställning, och livet blir vad man gör det till. Jag får alltid mer energi när jag är själv med barnen, konstigt, som att hjärnan vet och sänder rätt signaler till kroppen.

  2. Ja lite så är det faktiskt. Det är mer ”ända in i kaklet” när man är själv.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *