Är definitivt inte ett ord som beskriver mig. I don’t do pyssel, det finns liksom inte i fingrarna. Jag kan sträcka mig så långt som att dekorera ett pepparkakshus, det är till och med kul, men i övrigt är inte pyssel en del av mitt liv. Förrän ikväll.

När Malte började på sin nya förskola i december fick vi föräldrar i uppgift att ”klä på” den lilla nakna jag-dockan. Alla barn har en varsin jag-docka, designad av respektive föräldrar, och den sitter med i knät på samlingen, när de sjunger sånger och tas ibland fram när barnet är ledset. Pedagogen beskrev dockan som en trygghet, något som påminde om föräldrarna och hemmet.

Jag har skjutit på detta jobb att klä på dockan ända sedan dess men när det dök upp en påminnelselapp i Maltes hylla idag blev det fart. Jag har ju inga tyger liggandes och inte heller några broderitrådar så den färggladaste strumpan jag kunde hitta fick agera tröja och en annan fick bli byxor. Det var inte min mening att dockan skulle bli så pojkig som den blev men jag hade inga andra strumpor att spela med! 🙂

Så. Nu är den klar. Maltes jag-docka. Det här får lov att vara årets pysselstund för speciellt roligt tyckte jag inte att det var.