Ida tipsar om en artikel i Expressen och jag kan inte låta bli att länka till den jag också. Läs den här.

Jag tycker verkligen att det är intressant. Om det är något jag har upptäckt under min korta tid som småbarnsmamma så är det att det här med amningen en het potatis. Innan jag ens var gravid så hade jag inställningen att jag absolut skulle amma länge. Varför inte liksom, jag kunde inte komma på några anledningar till varför jag inte skulle det.

När amningen sen började krångla en hel del i början så fortsatte jag att kämpa för att den skulle funka. Dels för att det ju är väldigt behändigt med att alltid ha maten med sig, uppvärm och klar, men dels också för att hela jäkla barnmorskekåren säger att det är så himla bra för att motverka allergier. Jag vågade liksom inte ge upp trots att det var så himla jobbigt och framför allt gjorde fysisk ont.

Nu när Malte är sex månader gammal har jag många gånger varit glad över att jag har fortsatt att amma, egentligen bara för enkelhetens skull, men jag har också många gånger tyckt att amningen har jobbat till min nackdel. Malte är exempelvis helt beroende av amningen för att kunna somna (det börjar så smått att gå över nu tack och lov), och att ta nappflaska har han vägrat, säkert bara för att det inte är lika mysigt som bröstet. Bröstmjölk är ju heller inte lika mättande som ersättning så han vaknar fortfarande ofta på nätterna då han blir hungrig (onödigt) många gånger.

Jag tycker att det är viktigt att jag får amma så länge eller så kort tid jag vill. Tyvärr har jag blivit påverkad av det dåliga samvetet som man som nybliven förälder blir påprackad redan som gravid. Att det dåliga samvetet kommer från osanningar utdelade av barnmorskor gör mig därför väldigt irriterad och arg.

”Så länge det inte finns några bevis ska mammorna slippa pekpinnar”, säger professor Olle Hernell och jag kan inte annat än hålla med.