Semesterläsning.

IMG_3789.JPG

Äntligen fick jag till lite läsning! Jag är en sån som inte vill dutt-läsa, alltså läsa något kapitel varje kväll, utan jag vill plöja åtminstone hundra sidor i ett svep för att komma in i storyn. Jag tror att det är ett av skälen till att jag inte alltid har en bok på gång just nu, det ges för få tillfällen att grotta in mig. På semestern såg jag dock till att alltid få läsa i någon timme när Anton sov på förmiddagen. På kvällarna var jag ofta så trött att jag somnade när huvudet landade på kudden.

Två böcker hann jag med, båda av författare jag tycker riktigt mycket om. Den första var Stenhjärtat av Katarina Wennstam. Jag älskar Katarina Wennstam och har läst alla hennes böcker. Hon började med två reportageböcker; Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman. Båda handlar om hur samhället och främst rättssamhället behandlar flickor/tjejer/kvinnor som har våldtagits. Hur de t ex alltid får svara på frågor om hur de varit klädda eller hur mycket de druckit osv. Hur fokus/skuld läggs på offret istället för gärningsmannen. Dessa böcker får det att koka i mig!

Efter reportageböckerna (Wennstam har en bakgrund inom kriminaljournalistik) så började hon skriva romaner. En trilogi med titlarna Smuts, Dödergök och Alfahannen som sedan följts av ännu en trilogi; Svikaren, Stenhjärtat och Skuggorna. Den sistnämnda släpptes bara för några veckor sedan. Gemensamt för alla dessa böcker, förutom vissa karaktärer, är det genomgående temat våld mot kvinnor. Under Rhodosresan läste jag Stenhjärtat och snabbt gick det. Engagerande om en familj vars lilla sexmånadersbebis hamnar på Karolinska efter att ha skakats våldsamt. Vem har gjort detta? Bland annat, den rymmer en hel del den här boken!

Den andra boken som fick följa med var Keplers Sandmannen. Jag läste Keplers första bok Hypnotisören när den kom ut, typ 2010, och jag tyckte den var spännande men inte så mycket mer än så. Det var åtminstone inte så att jag kastade mig över uppföljaren. Den låg på mitt nattduksbord i tre fyra år, sen bara slukade jag den, Paganinikontraktet, och sen Eldvittnet. Sandmannen är deras fjärde bok och den var minst lika obehaglig som de första tre. Så där så att det kryper i en på ett negativt sätt. Jag gillar inte när det är läskigt egentligen, jag tittar aldrig på skräckfilm och Criminal Minds vågar jag inte titta på för den skildrar liksom ren ondska. Samma obehagskänsla får jag när jag läser Keplers böcker med skillnaden att jag faktiskt tar mig igenom dem. Fort, för de är ju så spännande! Kanske är det bästa och coolaste Joona Linna det beror på, eller fantastiska karaktären Saga Bauer, hur det än är så längtar jag efter att nästa bok Stalker ska komma ut på pocket. Då kommer det gå undan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *