Om det ändå vore så väl. Den här lille korven hade dessvärre inte fått en snigel på ögat utan istället en pinne i det. Historien skiljer sig åt beroende på vem som berättar den, Anton beskriver det iaf som att han ramlade från gungan på förskolan och ramlade på en pinne. Jag var nästan glad över att jag missade samtalet där förskolan ringde, så att de istället ringde vidare till J, för jag tror inte att jag hade varit något vidare stöd på St Eriks ögonklinik. Undersökningar, droppande av nåt medel i ögat och slutligen ett ut-och-in-vändande av ögonlocket för att se om det fanns skador på insidan… nja, det är osäkert om jag hade varit en cool och trygg mamma i det läget. Skönt att J har lugnet i sitt dna.

Det gick ju bra alltihop och vill inte ägna en tanke om hur illa det hade kunnat gå. Det gick ju bra. Idag är ögat helt igensvullet, och ev ser han suddigt av dropparna i några dagar, men när jag lämnade honom vid frukostbordet imorse så var han oberörd. Så skönt!

Så jag kan gå tillbaka till mitt bortträngande av frustrationen över att våren inte ser ut att komma förrän andra halvan av april!! Jag har hållit huvudet högt och inte låtit mig påverkas av mörkret den här vintern, och det har gått förvånansvärt lätt och bra. Jag har till och med tyckt att det har varit en ganska härlig vinter. En mild sådan. Snön och kylan kom ju inte förrän ganska nyligen och då var den välkommen så allt ju blir så andlöst vackert, åtminstone om man håller sig utanför stan. Men nu, när jag hör att en sk Grönlandsblockad står i vägen för våren och att den kommer orimligt sent, ja då är det svårt att hålla humöret uppe. Nu vill jag ha tussilago och ballerinapremiär!

Jo, helgen bjöd på kisande ögon i solen men det lilla duger fan inte.