Så här på juldagen fanns inte så mycket att göra. I vanliga fall innebär juldagen att jag och J ligger framför TV:n och tittar på film efter film, medan vi proppar i oss godis och chips. Med Malte så finns liksom inga sådana dagar utan även en juldag är en vardag och det gamla vanliga måste göras. Som att gå upp på morgonen och inte ligga och dra hur länge som helst, och som att leka med lillkillen så att han inte har alltför tråkigt.

Vi bestämde oss för att ta tjuren vid hornen och gå ut. Tidigare gånger har ju Malte skytt snön och velat komma upp i famnen inom några minuter efter att vi har ställt ner honom på marken. En juldag är precis som alla andra dagar så även idag skulle han komma upp på tryggt avstånd från det kalla och vita som täcker precis allt just nu. Pulkan hade vi med oss, i hopp om att kunna sätta ner honom i den och gå till dagiset här i närheten. No way, José! Malte skulle absolut inte sitta i den, han kämpade emot med hela sitt väsen, så det fick bli pappas famn raka vägen till dagisets inhägnade gård.

Äntligen bjöds det på några leenden, visst fanns det stunder då även Malte tyckte att det var roligt att vara utomhus, men så fort han såg ytterdörren till dagiset så gick han raka vägen dit och ställde sig att vänta på att någon skulle komma och öppna och släppa in honom.

Vi lyckades inte locka honom ifrån den där dörren så det fick bli famnen igen och så gick vi till hans favorit klätterställningen. Äntligen fick vi några leenden igen. Speciellt när pappa J kom klättrandes efter honom och lade sig i den stora cylindern som man kan krypa igenom. Om inte J var så bestämd över att inte vara synlig på den här bloggen så hade jag bjudit på några helt grymma bilder, men de får vi behålla för os själva.