När jag är sjuk blir jag en man. Jag tycker synd om mig själv och vill att världen ska stanna upp för att ta hand om mig. Men det gör den ju inte. Gårdagskvällen var galet jobbig då det enda jag ville göra var att sova men jag fick ta hand om två barn då J lyckats fixa en skidcoach här ute i Tyresö. Medan han ramlade omkull om och om igen (hahahaha!) på golfbanan så satt vi och tittade på Labyrint. Båda barnen var snällare än någonsin men när man är sjuk hjälper inte ens det, jag ville sova!

Idag känns det lite bättre och jag är extra glad att lille Malte är ute på äventyr med farfar Anders. De hänger på Spårvägsmuseet vilket ger mig några extra timmar att slappa här hemma. Visserligen med en liten (oemotståndlig) bebis som just idag inte vill sova alls, men what the heck, det är lite lugnare än vad det hade varit med Malte hemma. Istället ligger jag i soffan och plöjer housewives i alla möjliga städer och skrattar åt Ellen Degeneres. Av någon märklig anledning så har jag just idag också börjat längta efter Marias födelsedag den sista maj. För mig är det startskottet på sommaren (firas alltid med jordgubbar) och just idag känns det himla avlägset. Det snöar.