Jag tror inte att jag är ensam. Trots det fina vädret så sitter jag inomhus, klistrad framför 9/11-sändningarna på TV. Så många hemska bilder, öden, historier som gång på gång får det att tåras i ögonen. Fort torkar jag bort så att inte Malte ska märka, fort så att han inte ska se att mamma är ledsen.

För mig är den här minnesceremonin inte enbart ägnad de 3000 människor som dog 9/11 2001 utan också ägnad alla de människor som har påverkats av händelserna den dagen och tio år framåt. Vilket är vi alla. Alla civila i Irak och Afghanistan, alla amerikanska soldater, de tillfångatagna på Guantanamo, den muslimska världen som har skuldbelagts för det mesta som har hänt det senaste decenniet, ungdomarna på Utöya, alla människor som lever sitt liv i rädsla för människor som inte är farliga, ja faktiskt till minne av alla människor som stått i långa köer i säkerhetskontrollen på flygplatsen.

Om man frågar människor några år äldre än jag om de minns Olof Palmes mord så svarar de att de minns exakt vad de gjorde när de fick veta. Jag är för ung för att komma ihåg det, men jag vet exakt hur dagen såg ut den 11 september 2001. Det var hösten efter studenten och jag jobbade heltid på Coop i Forum Nacka. Jag skulle sluta tidigt den dagen och ringde min mamma och undrade om hon ville hämta upp mig på vägen hem. Hon var alldeles uppriven i telefonen och berättade att två flygplan hade kraschat in i tornen i New York.

Jag förstod ingenting, minst av allt vidden av det som hade hänt, där jag stod i min röda Coop-skjorta och hörde vad hon sa. När jag gick upp till personalrummet så satt alla som hade rast framför den påslagna TV:n och tittade. När min mamma kom och hämtade mig stod vi kvar på parkeringen en lång stund och lyssnade på rapporteringarna på radion. Det var helt ofattbart och jag kunde inte förstå att dessa flygplan hade kapats förrän vi kom hem och fick se bilderna på CNN. Där satt vi, timme efter timme, och kunde inte sluta titta.

Jag minns det så väl.