Det här kan tyckas vara ett fånigt inlägg. För vissa kan min ”bragd” tyckas vara en icke-fråga men för mig var det här nästan livsomvälvande. Ok, jag kanske tar i, men gårdagens Friskisbesök gav mig större tillfredsställelse än någonsin tidigare.

Då barnen är uppe hos mina föräldrar den här veckan har jag sett till att göra det där som jag i vanliga fall inte hinner med på vardagar, iaf inte k den utsträckning jag skulle vilja. Jag har åkt till Friskis. Vi har precis gått in i sommarschemat så det erbjuds inte lika många pass som vanligt så jag blev glad när jag såg att jag den här veckan skulle lyckas klämma in inte bara ett av mina favoritpass, utan två! Skivstång.

Så igår, kl 17.30 gick jag ombytt in i Lilla salen och insåg att det förutom ledaren bara var jag där. Eller, hennes ryggsäck och hennes matta låg framlagda, hon själv var ute på vift. Så jag hann snabbt backa ut ur salen och gick iväg bort till kranarna. Jag behövde visserligen fylla på min vattenflaska men mest ville jag gå undan för att på appen se om det var fler än jag som var bokade på passet. Nej, det var bara jag. Fanns det något annat pass jag skulle kunna glida in på? Cirkelgym, och det var jag inte alls sugen på. Så jag bestämde mig för att köra.

”Blir det bara du och jag idag?” frågade jag ledaren. Hon bekräftade det och sa att hon förstod om jag ville hoppa över passet då. Och jag ska erkänna, jag tvekade en aning då hon gav mig en öppning att gå därifrån, men så kände jag att nej, nu har jag kommit hit för att träna! Släpat kläder till jobbet. Och jag älskar ju skivstång! Så vi ställde oss bredvid varandra framför speglarna och så körde vi tillsammans.

Så stolt över mig själv! Även om skivstång är min grej och även om jag är rutinerad och stark i salen, så brukar jag känna mig obekväm om vi är väldigt få personer på ett pass. Att köra som enda deltagare i salen hade varit otänkbart tidigare, spärren var väldigt stark. Men tydligen inte så stark som jag hade trott att den var 🙂