Det händer alldeles för sällan, men ibland slår det mig: hur osannolikt jäkla bra jag har det!

Jag är en riktig ältare och drar små bekymmersmoln hur många varv som helst innan det oftast visar sig att jag, den här gången också, drog för många växlar vid det. Det är en del av min personlighet och kräver mycket jobb för att göra något åt. Men ibland lägger sig lugnet över mig och jag slås av sanningen: att jag har ett så lyckligt liv. Visst låter det klyschigt? Ett lyckligt liv. Men det är ju sant. Jag har en man som jag verkligen innerligt älskar, och som älskar mig (bara DET!!) och jag har en son som jag älskar över allt annat i mitt liv. Och som bonus så har jag fina vänner, ett underbart hem och en lugn och trygg tillvaro. Det är ungefär allt jag önskar i livet, och jag HAR det. Redan.

Tänk om den här känslan slog mig oftare. Jag skulle leva min vardag i eufori. 🙂