När Malte var tre år behövdes två besök till tandläkaren för att han skulle gå med på att öppna munnen. Snudd på tre faktiskt men efter att han vägrat öppna munnen även på det andra besöket så hörde Malte att jag menade allvar när jag sa åt honom att gapa för den stackars tandläkaren. Han hörde att jag inte hade lust att komma sent till jobbet ännu en morgon. Så han gapade. Tandläkaren räknade. Malte fick välja leksak.

Annat var det den här gången. Femåringen hoppade (lite blygt) upp i tandläkarstolen, fick åka upp och ner och bakåt och gapade sen snällt när tandläkaren bad om det. Tjugo tänder räknades upp och sen konstaterade hon att Maltes tand fram, den som tydligen kallas 8:1, är lös och kommer tappas först. Leendet hos Malte när hon sa det. Ja, leendet hos mig banne mig! Tänk att man som trettiotvååring kan bli så glad över en aningens lös tand. På någon annan! Det är ju så himla sjukt i huvudet att jag har en så stor kille som är på väg att tappa tänder. Och Malte har längtat lite, det har han. Han pratade om det senast vid middagen för några dagar sedan. Han har koll på att de som var äldst på förskolan förra året inte bara var äldst utan också hade lösa tänder. Nu är han en av dem.

Vi gjorde exakt precis tvärtemot vad tandläkaren hade sagt att man ska göra när man tar hand om sina tänder, nämligen att inte småäta, och gick raka vägen till Coffeehouse by George och fikade. Hon hade ju faktiskt sagt att om det var kalas kan man ju göra undantag från ex lördagsgodisprincipen och vi hade ju definitivt något att fira!