Om det är något jag tycker är riktigt tråkigt så är det den svenska matkulturen när det vankas högtid. Vid jul man äter sill och potatis, vid påsk äter man sill och potatis och vid midsommar äter man sill och potatis. Jag förstår att det var vad man hade att tillgå på 1800-talet, knöl och inlagd fisk,  men idag när det alltid finns färsk (visserligen smaklös)mango i fruktdisken och vaacumpackad ciabatta (som jag givetvis aldrig skulle stoppa i min mun) i bröddisken finns det liksom inga ursäkter.

Och det här kommer från en person som är en bakåtsträvare så fort man talar om att det är dags för förändring. Det här kommer från en konservativ tant som alltför ofta tycker att det nog var lite bättre förr och att traditioner är värda att hållas hårt på.

Nej, den här påsken är det inte svensk matkultur som får råda om jag och J får bestämma. Och det är precis vad vi får göra eftersom hela Js familj ska komma hem till oss och fira Jesu uppståndelse. Det blir istället något annat som vi i Sverige är oerhört förtjusta i och som inom kort förmodligen även det kommer kallas svensk matkultur; det blir italiensk buffé. När man tänker efter är inte steget så långt från svenskt påskfirande till en tapenade.

Pontius Pilatus var den som fattade beslutet om att Jesus skulle korsfästas och han var ju som bekant romare! Utan Pilatus hade vi således haft en helt vanlig arbetsvecka den här veckan, och vi hade ätit korv, makaroner och ketchup. Njäe, så enkelt är det väl inte, vi hade ju ändå haft ledigt tack vare någon hednisk skördefest men då faller ju min tes helt och att motsäga sig själv är ju bara dumt…

Alltså, italiensk buffé blir det och därför ska jag och Malte ta oss en promenad ner till Sickla för inhandling av diverse oliver, korv och andra charkuterier. När vi ändå är där tar vi en lunch med Jenny och Melvin också. Sen blir det hem för lite bakning! Det blir med andra ord en helt perfekt dag för Alex.