Jag har ett par jobbiga veckor bakom mig, det kanske har märkts på bloggen. Jag är väldigt sällan sjuk så när jag började känna mig lite emlig för ett par veckor sedan så tyckte jag riktigt synd om mig själv. Dunderförkylningen var på gång och den satt i länge i kroppen innan den till slut bröt ut i en ordentlig snorfest och tungt huvud.

I förra veckan fick jag sen helt osannolika kramper i magen som på pricken kändes som värkar. Skillnaden den här gången var att jag inte fick en bebis för mödan, och det höll i sig nästan en vecka istället för i det knappa dygn det tog tills Malte kom ut. När det var som allra värst så kräktes jag av smärtan. Jag var helt utmattad när jag i söndags tillbringade hela dagen på gynakuten för att få veta vad det var som var galet. Ingenting, fick jag veta, men den infektion det visade sig att jag hade i kroppen kunde vara upphov till smärtorna. Med mig fick jag recept på antibiotika.

”Värkarna” är över, nu är det bara det magonda från antibiotikan jag går och bär på. I förmiddags när jag satt på jobbet framför datorn trodde jag att jag att jag skulle svimma. Men så gick det över. Och jag har känt mig ok sedan dess. De senaste nio timmarna är de bästa jag har haft på två veckor. Jag har inte haft ont, jag har inte mått illa, jag har inte haft ont i lederna, jag har inte varit trött. Åh vad skönt det är.

Varje gång jag är sjuk tänker jag att jag måste börja uppskatta de dagar som jag inte är det. Men så glömmer jag bort det så fort det onda kryper undan. Så blir det väl den här gången också.