Då J skulle iväg med cykeln en sväng efter frukost bestämde jag och barnen oss för att traska upp för berget och titta på utsikten. Hela resorten omges av läckra berg och vi hade sett siluetterna av människor uppe på bergskammen så vi förstod att det måste finnas stigar upp att följa. Google Maps var inte speciellt tydlig men kartan på Pokémon kunde guida oss upp. Mycket bra!
Då jag hittat ett blogginlägg skrivet av en person som traskat samma rutt som den jag hade siktat in mig på så var jag förberedd på att det kunde vara en del rullgrus på sina ställen. Bloggen beskrev hur det tog ”två tanter tio minuter att komma femton meter” så jag kände mig lugn i att om tanter tog sig upp på berget så kan jag och mina barn gå. Och ja, 90% av rutten var det ju inga problem med, men under vissa partier funderade jag över om en ansvarsfull förälder verkligen drar med sina barn på detta. Pulspåslaget var inte nådigt. Men vi överlevde. Och utsikten var ju fantastisk!
Det var två toppar att ta sig över. Vid den andra toppen möttes vi av ett kors där vi fick veta att Jesus minsann lever. Mycket förvirrande tyckte Anton. Från denna topp kunde vi åt öster se resorten och bortanför den den lilla byn Las Playitas. Västerut såg vi den lilla staden Gran Tarajal, bakom barnen i bilden nedan.
Efter korset tog vi höger på den stig som ledde oss tillbaka till Playitas. Även nedför var lite läskig på sina ställen, och när Anton tillslut var ganska trött på det hela satte han ord på sina känslor där och då. Vi skulle ha skitit i det här. Gulle. Malte var lite mer tapper än lillebror och uttryckte att han var glad att vi hade gått upp på berget då det var en spännande upplevelse. Men det är skönt att vara nere igen.