Precis som vid förra graviditeten så visste vi inte om det skulle bli en lillebror eller lillasyster som skulle poppa ut. J hade egentligen gärna velat veta kön innan men jag använde mitt veto som ”bärare av barnet”. Jag tycker att det är en del av mystiken med en graviditet, att inte veta vad det blir. Barnet blir lite mer anonymt och spännande. Min magkänsla var dock, precis som Js, att det här var en liten pojke. Så kände jag ända fram till att vi var på ultraljudet. Där tyckte jag att barnmorskan försade sig och sa ”Nu har jag sett allt jag behöver på HENNE”. J hörde inte det, och nu med facit i hand förstår jag ju att hon aldrig sa så, men jag var säker och det påverkade givetvis mina tankar om kön. Den sista halvan av graviditeten var jag därför ganska övertygad om att detta var en liten flicka. En lillasyster. Gissa min förvåning när jag hade krystat ut en liten pöjk!

Vad skulle då pojken heta?! Tjejnamnet var klart, det skulle i så fall bli en liten Ellen. Pojknamn var det svårare med. Jag hade ett förslag på namn som hade känts rätt sedan i somras, men J behövde känna efter ytterligare. På Södra BB låg vi och läste igenom namnlistor på nätet, upp och ner scrollade vi och letade men jag kunde inte hitta något som var bättre än mitt förslag. J kontrade med ett namn, Elton, men det kändes inte alls rätt i magen hos mig. Det här var inte en Elton!

Namn kunde vi alltså inte komma överens om. Vad vi var överens om var att vi måste ha ett namn klart när Malte skulle träffa sin lillebror för första gången. Malte skulle inte kunna förstå att hans lillebror ännu inte hade ett namn, det hade varit alldeles för konstigt för honom. Vi singlade därför slant. Jo det är sant! Vi singlade slant om vårt barns namn! I ärlighetens namn hade jag inte kunnat gå med på Elton om jag hade förlorat, men det kunde jag inte erkänna för J där och då.

J slängde upp myntet i luften och det landade till min favör. Till bebisens favör! 😉 Slanten hade talat, det blev en liten Anton. Finaste, finaste Anton.

Anton Jonas Panayiotis.