Gårdagen var händelserik. Den började med att helt följa rutinerna; lämning på förskolan, arbete som vanligt och sen åkte jag hemåt för att hämta Malte. Innan jag ens hade hunnit ner i tunnelbanan ringde telefonen – det var förskolan. Som mamma vill man inte ha några telefonsamtal från dem, det betyder ju att det har hänt något. Mycket riktigt, Malte hade ramlat baklänges från nästan en meters höjd och slagit bakhuvudet i asfalten så att det hade slagits upp ett ordentligt blödande jack. Usch vad det knöt sig i magen när jag fick höra det, och den sorg (jo, verkligen sorg) som jag kände den dagen som Malte bröt benet flashade förbi.

Mina föräldrar mötte upp mig på förskolan med barnvagnen, den behövde jag för att ta den korta promenaden till Vårdcentralen i Björkhagen. Han hade varken kräkts eller varit slö efter fallet och slaget, och jacket hade slutat att blöda. Trots det tyckte både jag och förskolepersonalen att vårdcentralen var värt ett besök. Jag hade ringt i förväg så de tog emot oss direkt. En sköterska rakade Maltes nyklippta huvud och klistrade igen jacket med en liten tejpstrip. De hade velat sy ett stygn men menade att det var smått omöjligt med så här små barn.

Då Malte var sig själv i stort sett helt och hållet, kanske aningens mer mammig än vanligt (han är väääldigt mammig över huvud taget just nu) så vi bestämde oss att inte tacka nej till den middag hos Sofias föräldrar som vi tidigare i veckan blivit bjudna till. Vår familj och Sofias familj var grannar i Krokhöjden när vi var små men mina föräldrar sålde vårt hus för några år sedan så alla föräldrar hade inte setts på ett tag.

Sofia the Cook stod självklart för matlagningen. Vi fick prova på något nytt som vi absolut kommer att testa här hemma: grillad gravad lax. Jättegott! Efterrätten var dock bäst (jag brukar ju tycka det) då den bestod av årets första rabarberpaj med knäckigt smultäcke och till det serverades en improviserad vaniljparfait. Mmmmmm.

Det blev en senare kväll än vanligt men helt klart värt det. Den trevligaste torsdagen på länge. Ja förutom skallskada då förstås…