Jag har inbillat mig att det skulle vara jättejobbigt att ha med mig Anton på Maltes fotboll. Att han skulle vägra att hålla sig till att stå och titta på och istället insistera på att själv få jaga bollen. Jag hade fel. J hade spinning nu på morgonen så det fick bli fotbollspremiär för Anton och det gick ju hur bra som helst. Släppte knappt min hand. Typiskt mig att tänka worst case hela tiden. I väntan på att pappan skulle bli klar med sitt så tog vi en promenad bort till Claras för lite morgonfika. Eller, fika för barnen och frukost för mig. Urmysigt. Det finns en låda leksaker på golvetför barnen att leka med så när Anton hade tröttnat på sin cookie kunde han leka loss medan jag fick njuta av lagom varmt kaffe. Livet! Att dricka kaffe som inte ännu kallnat för att man har fått serva barnen, eller som inte är kokhett men som man ändå måste slörpa i sig för att barnen redan tröttnat på att sitta vid bordet. Livet alltså.

  Nysnaggad sexåring dricker upp dagens andra fika i Centrum. Nån gång ska jag äta en våffla med glass där. Till lunch 🙂

Apropå det här med barn som är så stora att man kan dricka kaffe i lagom takt. Jag gjorde ett litet race idag och skiftade kläder i Antons byrå. En låda med för små kläder fick åka upp på vi den och en låda med på gränsen till för stora kläder fick åka ner från vinden. Storlek 98-104. Och när jag lade ner de ”nya” plaggen i byrålådorna så kunde jag inte låta bli att tänka att det var ju inte sååå länge sedan jag plockade undan de här kläderna. Det känns inte så i alla fall!