Jag har haft en himla otur med det här viruset eller vad det är för det har fortfarande inte lämnat min kropp. Jag är inte ett dugg snuvig men det gör ont och är tjockt i halsen, jag har haft feber av och till i några dagar och jag känner mig rejält trött i kropp och huvud. Jobbigt! Över en vecka nu. 

Det blev väl inte bättre av att jag inte lät mig vila så mycket i helgen som hade behövts, men så fyller ju inte min lilla Anton två år speciellt ofta heller. På lördagen hade vi ett kalas och på söndagen hade vi ett till, den gången i form av smaskig brunch tillsammans med mina föräldrar och med mina båda systrar + familjer. Maltes kusiner Adam och Hannes var här, sex och åtta år gamla, så det var rejält med röj kan jag säga. Stackars Vickan och Henke var nog inte riktigt förberedda på att inte äta brunchen i lugn och ro, som man ju helst gör. Men det var en god brunch iaf, det får jag lov att skryta lite med. Jag hade bakat ”min” supergoda filmjölkslimpa, Leilas scones (med Philadelphia och sylt på, oslagbart!) jag hade gjort egen granola, och så serverades självklart äggröra, korv och bacon. Och blåbärspannkakor med lönnsirap thank you very much. Asgott alltihop. Jag älskar brunch! Och så fryst cheesecake med jordgubbskompott efteråt. Ingen var hungrig när de åkte härifrån, det garanterar jag.

Tyvärr dödade inte all mat det här viruset som sagt. Jag kanske bara matade det.

Vi brukar köra på kalas mitt på dagen och då bara kalasa på kaffe och tårta men då ett sådant kalas skulle krocka helt med det blivande födelsedagsbarnets dagvila så sköt vi lite på kalaset till eftermiddagen och passade då på att bjuda på lite enkel tidig middag med ett par pajer, kycklingspett, pastasallad och lite chark. Lagom avancerat men ändå gott. Just paj är jag otroligt svag för men äter väldigt sällan så det här var ett ypperligt tillfälle att få pyssla lite med det. Och tänk att något så enkelt som en ost- och skinkpaj kan vara så gott! 

Tvååringen i fråga var inte ett dugg intresserad av maten utan valde istället att svepa sitt colaglas (fördelen med att vara yngst, föräldrarna släpper på principerna tidigare än för storebrorsan :)) för att sen gå tillbaka till de nyss öppnade födelsedagspresenterna. 

Efter maten bjöd vi på en chokladmoussetårta på supergod kladdkakebotten. Dundergod! Ett lager ljus och ett lager mörk mousse, receptet hittar man här! Den här tårtan bjöd Carro på för en massa år sedan och den var så god att jag har använt själva moussereceptet många många gånger, i en massa olika varianter av tårta.

Och Kåre ville gärna vara på bild!

När det var dags för sång och tårtljusblåsning blev Anton mycket skeptisk och ville snabbt krypa upp i mammans famn. Varmt tyckte han och tyckte att det hela var obehagligt, det syns tydligt på bilderna. Malte ställde givetvis upp och blåste ut båda ljusen. Båda i ett blås dessutom, det tyckte han att vi borde vara riktigt imponerade över 🙂

Precis som jag hade hoppats så löste iprentabletten det mesta för mig, jag kände mig riktigt pigg under hela eftermiddagen. Det var först under the prime time entertainmemt i form av ’20 Funniest videos’ som jag kände att dagen hade varit lite väl lång och att sängen kunde bjuda på välbehövd sömn. Så nu är jag nerbäddad. Jag har visserligen inte sprungit något Lidingölopp men redigt trött är jag likväl. Och sömnen behöver jag. Imorgon kör vi kalas no. 2 i form av brunch med ännu mer familj. See you on the other side!

  
Här förbereds för tvåårskalas för den här lille charmören. Jag har varit rejält krasslig under veckan men igår kändes det ok så jag trodde att det var över. Men nej. Jag är åter tjock i halsen, ögonen svider och jag vill helst lägga mig i sängen. Men sånt där råder väl ett par Ipren bot på, eller hur? Det finns ingen återvändo nu, dä ä ba å kör.

  
Vi är inne på vår fjärde vecka med Mathems barnkasse och jag måste säga att den här gången slår vi nog rekord i antal matkasseveckor på raken för jag ser inget slut på detta. Inte än så länge iaf. Jag är nöjd med både mat och mängd men framförallt så är jag helnöjd med att slippa behöva tänka på vad vi ska äta till middag. Det är så himla skönt att slippa stressen som matplaneringen skapar hos mig så jag köper mig gladeligen fri från den. Idag åt vi goda färsbiffar med en helt grym sås och jag får nog lov att säga att vi inte har varit missnöjda med en enda rätt. För barnen är det varken av eller till, de äter varken mer eller mindre än vanligt. Det är vi vuxna som gillar det här! 🙂

Den här veckan ska jag njuta av Antons sista vecka som ”bebis”. Jag tycker att man får kalla sin lilla korv för det upp till två år, sen är han inte en bebis längre. Han är en korv. Och på frågan om vi vill ge våra små stora barn fler syskon? Nope. No way. Hur söta de där små gosiga än är så är vi klara med det där. 

Jag har inbillat mig att det skulle vara jättejobbigt att ha med mig Anton på Maltes fotboll. Att han skulle vägra att hålla sig till att stå och titta på och istället insistera på att själv få jaga bollen. Jag hade fel. J hade spinning nu på morgonen så det fick bli fotbollspremiär för Anton och det gick ju hur bra som helst. Släppte knappt min hand. Typiskt mig att tänka worst case hela tiden. I väntan på att pappan skulle bli klar med sitt så tog vi en promenad bort till Claras för lite morgonfika. Eller, fika för barnen och frukost för mig. Urmysigt. Det finns en låda leksaker på golvetför barnen att leka med så när Anton hade tröttnat på sin cookie kunde han leka loss medan jag fick njuta av lagom varmt kaffe. Livet! Att dricka kaffe som inte ännu kallnat för att man har fått serva barnen, eller som inte är kokhett men som man ändå måste slörpa i sig för att barnen redan tröttnat på att sitta vid bordet. Livet alltså.

  Nysnaggad sexåring dricker upp dagens andra fika i Centrum. Nån gång ska jag äta en våffla med glass där. Till lunch 🙂

Apropå det här med barn som är så stora att man kan dricka kaffe i lagom takt. Jag gjorde ett litet race idag och skiftade kläder i Antons byrå. En låda med för små kläder fick åka upp på vi den och en låda med på gränsen till för stora kläder fick åka ner från vinden. Storlek 98-104. Och när jag lade ner de ”nya” plaggen i byrålådorna så kunde jag inte låta bli att tänka att det var ju inte sååå länge sedan jag plockade undan de här kläderna. Det känns inte så i alla fall!
 

Det var lite av en dag av avslut idag. Inte nog med att spjälsängen åkte ut idag, vi passade även på att ”stänga” trädgården. Det känns som att det kanske inte blir så många sköna helger till så vi passade på att plocka undan nu när det inte var kallt och duggregn. Har vi tur så får vi ha det lite småvarmt länge till, men man vet ju aldrig. Trädgårdsmöblerna åkte därför in i förrådet, studsmattan strippades och mina perenner som har huserat i krukor under sommaren planterades ner i planteringslådorna. 

Det enda som är kvar att fixa med är mina pelargoner. Jag har bestämt att jag inte övervintrar dem i garaget i år. Det är för varmt där inne och jag glömmer bort att vattna dem. Istället får de hänga i rummet bakom kaminen (jag vet inte vad vi ska kalla det rummet riktigt) i några månader. Först får de dock spindla av sig i garaget, jag ryser bara jag tänker på hur många som bor däri!

Jag plockade ”rent” i den planteringslåda som jag och Malte sått grönsaker i också. Om det är en lärdom jag ska dra ifrån sommaren 2015 så är det att vi är otroligt dåliga på att skörda det vi sår. Salladen har jag inte ätit av en enda gång, den har jag låtit växa åt hjortarna istället. Rädisorna har jag smakat av men 90 procent av dem har fått växa sig metern höga. De har till och med blommat! Och så morötterna dårå. De blev inte så stora eftersom jag sått dem alldeles för tätt, men lika goda är de ju för det. Men vi har ju knappt ätit av dem. Det enda vi har ätit av när jag tänker efter är jordgubbarna. Det kanske är det jag ska satsa på. Måste bara bli bättre på att rycka revor. Mycket bättre!

Periodvis slås jag av hur fort tiden går. Just nu är det naturligt en sådan period då Malte precis har börjat i förskoleklass och Anton fyller två om bara ett par veckor. Helt plötsligt bara! Idag blev det väldigt definitivt på något sätt, att han börjar bli stor menar jag, då vi tog tag i saken och skruvade isär spjälsängen. Den har visserligen knappt använts alls det senaste året men det känns ändå som en stor grej. Och vad skönt och luftigt det blev i vårt sovrum!

Än så länge sover Anton mellan oss i sängen, det är även där han somnar. Med Malte skulle jag inte säga att jag hetsade heller, men jag (eller vi) är faktiskt lugnare den här gången med att få barnet att somna och sova i egen säng. Vi hade nån fas där det gick jättebra att lägga Anton i spjälsängen och så somnade han efter tio minuter, men så hände något, säkert en förkylning eller nåt, som gjorde att han fick somna i famnen. Och på den vägen är det. Jag hetsar inte som sagt, men visst vore det skönt om han åtminstone halva natten sov själv. Ett första steg mot en sådan natt är att införskaffa säng till Antons rum, sen får vi ta det därifrån. Vi har ingen brådska och det är sååå skönt att inte stressa över en sån här grej.

Har ni hört talas om den där fantastiska barnboken om en kanin? Som barn somnar till efter tre sidor? En sån kanske också borde införskaffas i samma veva!

  
Barnet som sov mellan oss i flera år. Det gick ju ganska bra med honom också!

  
Mina föräldrar har varit här i några dagar och förutom att det innebär att vi får lite avlastning när det gäller barnen så betyder det också att jag och J har kunnat träna tillsammans på Friskis. Lyxigt! Jag har valt bort spinning till förmån för annat den senaste tiden men idag blev det ett pass, mitt första spinnpass sedan nyårsafton! Kul ju! Det hade jag glömt!

Annars kommer jag sikta in mig på skivstång och core i höst. Pass jag gillar. Jag har börjat hitta tillbaka till vanliga hederliga medeljympapass också. Både jobbigt och skoj. Löpning kommer aldrig bli min grej, jag kommer aldrig njuta av det, men eftersom ingenting slår känslan efter en runda så jag kommer inte kunna låta bli någon gång ibland. Så ser träningshösten ut för mig. Ostrukturerad och luststyrd.