Åh vad skönt det var att äntligen få krama om det allra bästa som finns – Malte!

Det har varit skönt att under den här veckan kunna vila i vetskapen att han har haft fantastiska dagar med mina föräldrar i Stugan. Vi hade inte kunnat njuta av vår resa annars. Trots det höll jag på att längta ihjäl mig de sista dagarna då hemresan började närma sig. På flyget hem satt en liten tjej lite yngre än vår Malte bara ett par stolar ifrån oss, och jag kunde inte sluta stirra på henne och lyssna på vad hon sa. Hon påminde alltför mycket för att kunna låta bli.

Resan upp till Hälsingland imorse kändes längre än någonsin. I vår hast att åka dit glömde vi till och med att ta med våra presenter som vi köpt till honom. Han fick istället nöja sig med att titta på bilden på kändisen som jag träffade igår. Det fick duga så länge.

Finns det inbyggd AC i såna där dräkter? Det var ju 39 grader varmt!

Om jag skulle klara att vara ifrån Malte i en hel vecka igen? Absolut, men det blir inte på ett bra jäkla tag kan jag lova!

Utcheckade och klara, nu väntar vi bara på att transferbussen ska komma och plocka upp oss. Lyxigt att kunna resa med bara en enda resväska, eller vad säger ni småbarnsföräldrar där ute?

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det efter bara en vecka på Kreta, men det känns jätteskönt att åka hem. En vecka utan Malte är ett par dagar för länge, nu vill jag vi hem till Sverige och kramas med honom!

På flera ställen här nere i Platanias har det lockats med Fish Spa för turisterna. Jag har velat prova det länge men i Stockholm gör man ju inte det spontant. Här var det bara att kliva in efter middagen och sätta sig!

Först rengjorde de mina fötter och kontrollerade att jag inte hade några sår som i så fall skulle behövas sättas plåster på. Sen fick jag doppa ner mina fötter i det lilla akvariet. Vilken märklig känsla! Mer pirrigt än kittligt. De små fiskarna var på mig hela halvtimmen, de var hungriga verkade det som och jag hade tydligen mycket mat att bjuda på! 🙂 Fötterna känns som nya nu efteråt men jag kan inte låta bli att sörja brännan jag hade fått till på fotlederna. Den har fiskarna ätit bort!!

Den där chocolate donuten jag berättade om igår, den är värd ett helt eget inlägg. Varje dag ungefär halv fem plockar vi ihop våra böcker och handdukar från stranden, droppar allt på rummet och går över till supermarketen tvärs över gatan. Därifrån köper vi med oss en varsin chocolate donut med chokladglasyr ovanpå och rinnig chokladfyllning inuti. Vi smäller inte i oss dem direkt utan först går vi tillbaka till rummet och duschar. Först när vi är rena och fräscha äter vi donuten – en helig stund. Så fantastiskt goda!

Tur att vi åker hem snart. Eller hur är det man säger nu då? En donut om dagen håller doktorn borta?

Näst sista frukosten här på hotellet är uppäten (de gör den bästa omeletten med ordentligt med ost!) och nu är det strandhäng som gäller. Fast jag ligger mest i skuggan nu, det är FÖR varmt i solen. Vi alternerar mellan dopp i havet och dopp i poolen, däremellan sträckläser vi våra böcker och viftar bort alla melon- och massageförsäljare.

När det var dags för middag var både jag och J vrålhungriga. Vi har nämligen båda fått en överdos på ”the good life” med chips och annat gott efter en dag på stranden, så vi hade faktiskt inte ätit något sedan lunch. Ja, förutom en varsin chocolate donut förstås, men den gills knappt och är dessutom alldeles för god att låta bli ;). Vi var med andra ord hungriga.

J hade läst rekommendationerna så att låta bli att ta promenaden bort till andra ändan av Platsnias hade varit dumt. En kort kö mötte oss när vi kom fram men det dröjde inte många minuter innan vi fick ett bord på övervåningen. Det var helt ok för oss att inte sitta ute på gården, AC:n lockade inomhus.

Om det inte hade varit för att just AC:n lade av så hade jag med nöje ätit upp den goda sparrisrisotto som jag hade valt från menyn. I värmen klarade jag dock bara äta upp en tredjedel, sen tog aptiten slut. Trots detta så förstår jag att Symposium får bra betyg av besökarna i den här lilla turistorten. Menyn står ut från den vanliga souvlakin och moussakan, det där man tröttnar på efter några dagar.

Vi har det väldigt bra här nere som ni ser. Vi går upp när vi vill, segar vid frukostbordet hur länge vi vill, bestämmer själva när vi vill pressa i solen och inte och vi kan välja restaurang helt efter egen smak och inte efter vad som är barnvänligt. Det är med andra ord oerhört skönt att vara iväg på semester utan Malte.

Trots det så saknar vi honom något fruktansvärt. Vi tittar på bilder på iphonen och suckar över hur fin han är, vår underbara son. Mamma sms:ar ner korta rapporter, som att han idag insisterar på att ha både mjukisbyxor och shorts på sig trots 23 grader, och så fort vi ser något som Malte skulle tyckt om så kommenterar vi det. Han hade älskat att vara här. Men jag ångrar inte en sekund att han fick stanna hemma, vi behövde några dagar bara vi. Nu tar vi vara på den lilla tid som är kvar här på Kreta, ikväll ska vi äta på en restaurang som har rekommenderats varmt på Trip Advisor. När vi gick förbi igår så var det kö in!

För många år sedan fick jag lära mig den hårda vägen att cypriotisk och grekisk gyros inte på långa vägar är samma sak. När vi var här på Kreta förra gången blev vi sugna på att äta på ett snabbmatställe och beställde en varsin gyros. Till min stora förvåning fick vi, i mina ögon, in något helt annat på tallriken. För det första ser ett pitabröd i Grekland helt annorlunda ut än på Cypern. Det visste inte jag. Själva köttet är också uppskuret i tjockare skivor och – här kommer det – lagt ovanpå brödet och sen ihopvikt som en wrap. Que?! Sen att de har tjockyoghurt i istället för vitlökssås är detaljer, att det är kryddat med paprikakrydda och att det saknas grönsaker likaså, men att de trycker ner pommesen ner i gyrosen också kan jag bara inte förstå! Greker alltså! 😉

Idag ville vi båda ha enkel gyros till middag och när vi såg att det fanns cypriotisk gyros på menyn blev ju valet självklart! In med två stycken tack. Skillnaden: de hade skurit upp pitabrödet innan de använde det som wrap. Well well, gott var det men inte alla lika god som gyrosen jag är uppvuxen med. Den kan bara cyprioterna göra!

Ni skulle se hur jag ser ut. Röd som en kräfta på framsidan och blekfis på baksidan. Det får bli ändring på det, men jag tycker att det är så jobbigt att läsa liggandes på mage. För att ge mina stackars lår och mage en paus har vi idag installerat oss i en sån här liten ”solkoja”. Här ska läsas hela dagen, utan risk för ledsen hud.

Vi avslutade vår första riktiga dag här på Kreta med ett par drinkar på en bar i Platanias. Trevligt och avslappnande. Dagen började inte riktigt på samma sätt.

Efter att ha ätit en otroligt bra frukost här på hotellet gick vi ner till stranden och lade oss i en varsin solsäng. Vi orkade pressa en ganska lång stund, sen bestämde vi oss för att bada. Några simtag och vi hade tagit oss en bit ut i vattnet. Då utbrister J att oj, det var nästan så att det kändes som att hans ring skulle glida av fingret. Av ren instinkt tog jag upp min vänstra hand ur vattnet och till min förskräckelse var ringfingret helt naket. Ingen förlovningsring, ingen vigselring. På bara några simtag hade de med hjälp av solskyddsfaktorn glidit av fingret! Detta kunde bara inte vara sant! Vigselringen hade jag ju inte ens haft på mig i 48 timmar!

Vi skyndade oss upp ur vattnet och upp till vårt rum för att leta där, men min magkänsla sa att det var lönlöst. Jag hade verkligen inget minne av att jag hade tagit av mig dem. Vi gick tillbaka ner till vattnet, om trots att vi visste att det var lönlöst kunde vi inte låta bli att stirra ner i sandbottnen. Kanske kanske skulle vi se dem glimma till.

Ni kan inte ens tänka er känslan och alla tankar i mitt huvud. Även om försäkringen kanske skulle täcka en del av beloppet och jag kunde beställa nya, så skulle det ju ändå inte vara de ringarna. De skulle vara ersättningsringar. Vi gav upp letandet och lade oss att sola men stämningen var inte på topp. Lite dyster. Efter en stund bestämde sig J för att gå tillbaka till rummet för att leta. Jag låg kvar och var lite ledsen i ögat. Efter en lång stund kom han tillbaka och meddelade att han hade hittat dem! De låg i sängen, under kudden! Av någon märklig anledning hade jag förmodligen tagit av dem i sömnen.

Den där timmen innehöll ungefär så mycket sorg och drama som jag klarar av. Resten av veckan tar vi det lugnt 🙂